12%

I fredags begravdes fina fina tjejen E. 4 år ung. 4 år gammal. För några veckor sedan stora, kloka killen E. Livet är inte rättvist. Livet kommer aldrig bli rättvist. Hur arg, ledsen och förbannad jag än är.  Vi tänder ljus och tänker på familjerna. Ebbe vill spontant tända ljus och tänka på flickan E. Tända ljus och tänka på känns torftigt. I sitt sammanhang. För oss blir det viktigt att ändå minnas och tänka. I tanken är de levande. En tjej som putar bort Ebbe då han vill hålla hand. En tjej vi busar med i korridoren. En tjej som vi knappt känner men ändå lämnar stora intryck. En kille vi bara möt. Ett möte som ändå lämnande minnen och gav intryck. Så är det med många jag mött i dödens och nödens väntrum. De är människor som lämnar stora avtryck. Människor som utstrålar en form av vishet, godhet och närhet. Människor som trots av, eller kanske just av sin återvändsgränd utstrålar så mycket. Människor jag bär i mig. Minns. Där är de alltid levande. Där ger de mig alltid något. Inte bara sorg. Utan även glädje av att ha mött dem. Av att för en liten stund fått vandra på deras livsväg.

För vår del är det snart dags för  en  andra uppföljning. En MR och lungröntgen för att se om cancern håller sig borta. Tankar kring cancer börjar jälvklart snurra. En mamma på mitt BVC sa idag då hon av slump fick höra att Ebbe haft cancer. Kan barn få det?? (Ge kamel mjölk till honom då, det hjälper! )
Cancer hos barn borde inte hända. Det händer knappt. Det är 300 barn som får cancer i Sverige varje år. 1 av 4 av dessa dör. Sällan direkt. Ofta efter en lång, lång kamp. Ofta efter ett återfall.

Statistik är lurigt. Hårda siffror. Siffror som kan få tillvaron och hoppet att rasera. Siffror som kan få hoppet att växa. Statistik är siffror som i det enskilda fallet inte betyder något. För det är just ett enskilt, unikt fall. Ebbes fall är unikt. Det finns knappt några barn med tritontumör. Vilket gör statistiken svårtolkad. MEN 5 års överlevnaden på tritontuumör skakar om mig.  12% överlevnad på 5 år. 88% dör inom 5 år. Det är siffror vi hittat själv. Vi har inte velat fråga.  Den aktiva tanken är jag inte vill fråga. Jag har inte funnit någon vinst av att veta. Just för att statistiken är så mörk. Just för att statistiken  inte säger något om den enskilda individen. Det som händer händer oavsett statistik. MEN ibland..  bankar den på... som nu. När det är dags för MR. 
Vi försöker vårt bästa att skrämma bort den, strunta in den och leva som vanligt. För vad annars skulle vi göra?
Livet tickar på och just nu mår vi bra.